Jag, mitt ex och vår gemensamma avkomma ska flytta ner mot Göteborg till våren. Det är ett gemensamt beslut som känns bra. Och den här veckan kom påminnelser om 2016 och varför vi gick isär. Det var jag som ville gå isär. Jag älskar mitt ex. Och han är en bra pappa. Men som livskamrat, nej, inte så bra för mig. Jag har ett omfattande lösningstänk, som kommer ifrån att jag också är en katastroftänkare. Jag vill gärna ha budget, sparade pengar, satta mål framåt, planer ifall en blir uppsagd eller något annat akut händer. Vilket gör att jag har a, b, c och några d planer i fickan. Det har gjort att jag klarat mig väldigt bra trots massor med flyttar till olika städer och grejer. Mitt ex däremot... Väldigt dominant i sin person, men ingen framåtanda. "Hoppsan, jag glömde säga att jag blivit uppsagd, jag får gå om två veckor!" Var något han sa hösten 2014. "Oj, jag måste nog söka ett nytt jobb", sa han dagen han gick. Jag hade ju liksom tagit för givet att han redan börjat söka nytt, till och med dagen han fick reda på uppsägningen. Jag pantade alla mina smycken då, samt tog av alla besparingar från min lägenhetsförsäljning. Jag studerade heltid och arbetade 25-50% på hemtjänst för att det skulle gå runt. Han ville bara ha ett jobb inom sitt skrå, något annat dög inte. Och det var jobbigt och slitigt att söka jobb ("ett heltidsjobb räknas det som faktiskt"). Han satt vid datorn och sökte jobb/spelade spel. Det tog fyra månader innan han hade ett jobb. Fyra månader där han inte hade egna besparingar, planer eller någon särskild ambition. Jag fick höja min antidepressiva medicin för att orka. Det knäckte oss. Jävligt rejält. Jag misslyckades fatalt med ett par kurser, blev sjuk, hann inte tenta upp dem. Hösten 2015 ville jag lämna honom. Jag grät nästan varje dag. Jag var så trött. Och matt. Och han var elak. Såg mig inte. Såg inte hur jag kämpade. Jag blev den där möbeln i hallen du lägger nycklar och tuggummipåsen på. Och jag tröståt. Grät. Höll andan. Måttet var rågat när vi bråkade i köket en kväll, och vår dotter som bara var 2 år sprang fram mot mig, kramade mig och sa med sin ljusa, lilla röst "pappa dum mot mamma". Hon ska inte ha det så här, tänkte jag. Se sin mamma försvinna och bli en fläck på golvet.
 
Eftersom att det var jag som "svek familjen" blev seperationen en aning ilsk. Jag fick tag på en ny lägenhet relativt fort och fick köpa alla möbler i den. Alla våra gemensamma möbler stannade hos honom, "vi har fått det och det från min pappa... och det och det måste ju stå i vår dotters rum... och det och det är mitt". Jag var för trött och glad över att komma ifrån honom att jag sa ja, ja det blir bra, inget bråk, det blir bra. Det fanns några saker som jag ville ta med. Som bokhyllan dottern fått av min syster, eller fårpläden jag köpt i Strömstad, men nej, jag minns inte ens vår diskussion, men jag fick knappt med mig något. Jag är inte så dominant. "Du är för mjuk", sa en älskare i höstas, "du måste bli tuffare om du ska bli chef i framtiden". "Du är så snäll, du måste stå på dig", sa flera kollegor. Snäll? Mjuk? Jag vill inte bråka i onödan. Jag vill stå över småttigt beteende och härskartekniker. Jag kan leva med att motparten tror att hen vunnit striden - jag vinner kriget. Men utåt sett är jag mjuk. Alldeles för undergiven. Och det står i sådan kontrast till att jag också är modig, vågar leva, vågar känna, vågar prata, att jag tror att världen är sjuk och svag - och inte jag. Att min omgivning inte riktigt ser mig, eller gör dom det? Tycker dom att jag är stark? Jag vet inte. Vi ses, jag och exet, kan vara en liten familj när vi behöver. Vi tycker ändå om varandra. Jag går i vårt gamla hem och ser alla saker jag lämnat. Foton på dottern, hennes leksaker vi köpt på marknader, den dyra lampan i hallen, den lustiga fåtöljen. Allt är hans. Jag vet inte varför. Hur blev det hans?
 
Och idag stod vi i hans kök, vårt gamla hem och flyttpackade. Jag hade packat ner mina sista saker som med all säkerhet är mina och inte hans, och han tittade på en kasse. "Är det här dina saker?" Sa han, och började kontrollera. Tog upp en inramad gipsavjutning av vår dotters hand. "Det här är ju min!" Sa han med sin vanliga, spända blick och rätt irriterade ton. "Nej, den gjorde jag och hon på öppna förskolan, den är faktiskt min". Vi bråkade. Jösses vad vi bråkade. Över en sak. EN sak. "Jag orkar inte bråka, men den är min. Jag ska ha den". "Det är nog bäst att du går nu, så inte vår dotter ser dig så upprörd". Standardkortet. Jag blir ledsen och gråter. Jag får gå. Men jag fick med mig gipshanden. Och kaffekannan pappa gett oss i förlovningspresent. En liten seger för mig. Knäna skakade när jag åkte hem. Arg, frustrerad, ledsen, och bitter. Jag gav allt. Jag kommer inte ut med någonting. Han har ett nytt, välbetalt jobb som väntar i Göteborg. Jag måste ta igen mina studier. Jag har inget på kontot, inga smycken från konfirmation eller student kvar, han bygger upp sig igen. Vi satsade på hans körkort ("sen tar vi ditt") och köpte en gemensam bil. Jag har en cykel som jag betalade själv. När jag skulle köpa mitt nya bohag och jag sade att det skulle gå på ca 15 000, svarade han "jag kan hitta allt på second hand. Du får 1500 av mig", som jag inte ens har fått än! Det är så snålt att det blir komiskt. Hur kunde vi leva ihop? Och jag kämpade hela sommaren för att inte bli bitter. Inte bli arg. Men den känslan kommer smygandes ibland. Jag gav allt och kom ut med inget. Att du ger allt är ingen garant för att du blir belönad i slutändan. Det kan bara vara så att du får börja om. 2017 blir ett bättre år. Året då jag kan bygga upp mig själv till fullo. Och jag vet att ska jag leva med en man i framtiden måste han ha en mjuk kärna som jag. En mjukhet som hellre överlämnar prestigen och segern, än att slåss om materiella saker eller vem som har rätt. Där kan vi mötas och vara glada för att vi är mjukisar.
 
Att vara en mjukis. En känslig mjukis. En jävla orkidée bland tåliga pelargoner. Jag vill inte tro att människor kan vara så själviska och självcentrerade att jag blir överkörd. Jag vill kunna vara jag. Utan att behöva slåss eller ha det sk "skinnet på näsan". Skinn på näsan är för övrigt skitsnack för att vara osäker och ha ett ytterst starkt behov av att trycka ner omgivningen - du klarar det nämligen inte med egen kraft eller kunskap. Skinn på näsan-människor är sådana jag inte vill bråka med, för de kommer aldrig inse eller tro att de kan ha fel, deras mål är att vinna alla slag. Slag som inte ens är värda något. Mitt ex har en decimeter tjock läderlapp på snoken. Och jag vill tro att du kan gå genom livet snäll, generös, älskandes, utan att du försvinner och går under, blir bitter. Snälla 2017, bli det belönande året. Belöna oss känsliga, snälla.

att inte bli bitter - separation - om 2016

Självständigt 2 kommentarer
Jag, mitt ex och vår gemensamma avkomma ska flytta ner mot Göteborg till våren. Det är ett gemensamt beslut som känns bra. Och den här veckan kom påminnelser om 2016 och varför vi gick isär. Det var jag som ville gå isär. Jag älskar mitt ex. Och han är en bra pappa. Men som livskamrat, nej, inte så bra för mig. Jag har ett omfattande lösningstänk, som kommer ifrån att jag också är en katastroftänkare. Jag vill gärna ha budget, sparade pengar, satta mål framåt, planer ifall en blir uppsagd eller något annat akut händer. Vilket gör att jag har a, b, c och några d planer i fickan. Det har gjort att jag klarat mig väldigt bra trots massor med flyttar till olika städer och grejer. Mitt ex däremot... Väldigt dominant i sin person, men ingen framåtanda. "Hoppsan, jag glömde säga att jag blivit uppsagd, jag får gå om två veckor!" Var något han sa hösten 2014. "Oj, jag måste nog söka ett nytt jobb", sa han dagen han gick. Jag hade ju liksom tagit för givet att han redan börjat söka nytt, till och med dagen han fick reda på uppsägningen. Jag pantade alla mina smycken då, samt tog av alla besparingar från min lägenhetsförsäljning. Jag studerade heltid och arbetade 25-50% på hemtjänst för att det skulle gå runt. Han ville bara ha ett jobb inom sitt skrå, något annat dög inte. Och det var jobbigt och slitigt att söka jobb ("ett heltidsjobb räknas det som faktiskt"). Han satt vid datorn och sökte jobb/spelade spel. Det tog fyra månader innan han hade ett jobb. Fyra månader där han inte hade egna besparingar, planer eller någon särskild ambition. Jag fick höja min antidepressiva medicin för att orka. Det knäckte oss. Jävligt rejält. Jag misslyckades fatalt med ett par kurser, blev sjuk, hann inte tenta upp dem. Hösten 2015 ville jag lämna honom. Jag grät nästan varje dag. Jag var så trött. Och matt. Och han var elak. Såg mig inte. Såg inte hur jag kämpade. Jag blev den där möbeln i hallen du lägger nycklar och tuggummipåsen på. Och jag tröståt. Grät. Höll andan. Måttet var rågat när vi bråkade i köket en kväll, och vår dotter som bara var 2 år sprang fram mot mig, kramade mig och sa med sin ljusa, lilla röst "pappa dum mot mamma". Hon ska inte ha det så här, tänkte jag. Se sin mamma försvinna och bli en fläck på golvet.
 
Eftersom att det var jag som "svek familjen" blev seperationen en aning ilsk. Jag fick tag på en ny lägenhet relativt fort och fick köpa alla möbler i den. Alla våra gemensamma möbler stannade hos honom, "vi har fått det och det från min pappa... och det och det måste ju stå i vår dotters rum... och det och det är mitt". Jag var för trött och glad över att komma ifrån honom att jag sa ja, ja det blir bra, inget bråk, det blir bra. Det fanns några saker som jag ville ta med. Som bokhyllan dottern fått av min syster, eller fårpläden jag köpt i Strömstad, men nej, jag minns inte ens vår diskussion, men jag fick knappt med mig något. Jag är inte så dominant. "Du är för mjuk", sa en älskare i höstas, "du måste bli tuffare om du ska bli chef i framtiden". "Du är så snäll, du måste stå på dig", sa flera kollegor. Snäll? Mjuk? Jag vill inte bråka i onödan. Jag vill stå över småttigt beteende och härskartekniker. Jag kan leva med att motparten tror att hen vunnit striden - jag vinner kriget. Men utåt sett är jag mjuk. Alldeles för undergiven. Och det står i sådan kontrast till att jag också är modig, vågar leva, vågar känna, vågar prata, att jag tror att världen är sjuk och svag - och inte jag. Att min omgivning inte riktigt ser mig, eller gör dom det? Tycker dom att jag är stark? Jag vet inte. Vi ses, jag och exet, kan vara en liten familj när vi behöver. Vi tycker ändå om varandra. Jag går i vårt gamla hem och ser alla saker jag lämnat. Foton på dottern, hennes leksaker vi köpt på marknader, den dyra lampan i hallen, den lustiga fåtöljen. Allt är hans. Jag vet inte varför. Hur blev det hans?
 
Och idag stod vi i hans kök, vårt gamla hem och flyttpackade. Jag hade packat ner mina sista saker som med all säkerhet är mina och inte hans, och han tittade på en kasse. "Är det här dina saker?" Sa han, och började kontrollera. Tog upp en inramad gipsavjutning av vår dotters hand. "Det här är ju min!" Sa han med sin vanliga, spända blick och rätt irriterade ton. "Nej, den gjorde jag och hon på öppna förskolan, den är faktiskt min". Vi bråkade. Jösses vad vi bråkade. Över en sak. EN sak. "Jag orkar inte bråka, men den är min. Jag ska ha den". "Det är nog bäst att du går nu, så inte vår dotter ser dig så upprörd". Standardkortet. Jag blir ledsen och gråter. Jag får gå. Men jag fick med mig gipshanden. Och kaffekannan pappa gett oss i förlovningspresent. En liten seger för mig. Knäna skakade när jag åkte hem. Arg, frustrerad, ledsen, och bitter. Jag gav allt. Jag kommer inte ut med någonting. Han har ett nytt, välbetalt jobb som väntar i Göteborg. Jag måste ta igen mina studier. Jag har inget på kontot, inga smycken från konfirmation eller student kvar, han bygger upp sig igen. Vi satsade på hans körkort ("sen tar vi ditt") och köpte en gemensam bil. Jag har en cykel som jag betalade själv. När jag skulle köpa mitt nya bohag och jag sade att det skulle gå på ca 15 000, svarade han "jag kan hitta allt på second hand. Du får 1500 av mig", som jag inte ens har fått än! Det är så snålt att det blir komiskt. Hur kunde vi leva ihop? Och jag kämpade hela sommaren för att inte bli bitter. Inte bli arg. Men den känslan kommer smygandes ibland. Jag gav allt och kom ut med inget. Att du ger allt är ingen garant för att du blir belönad i slutändan. Det kan bara vara så att du får börja om. 2017 blir ett bättre år. Året då jag kan bygga upp mig själv till fullo. Och jag vet att ska jag leva med en man i framtiden måste han ha en mjuk kärna som jag. En mjukhet som hellre överlämnar prestigen och segern, än att slåss om materiella saker eller vem som har rätt. Där kan vi mötas och vara glada för att vi är mjukisar.
 
Att vara en mjukis. En känslig mjukis. En jävla orkidée bland tåliga pelargoner. Jag vill inte tro att människor kan vara så själviska och självcentrerade att jag blir överkörd. Jag vill kunna vara jag. Utan att behöva slåss eller ha det sk "skinnet på näsan". Skinn på näsan är för övrigt skitsnack för att vara osäker och ha ett ytterst starkt behov av att trycka ner omgivningen - du klarar det nämligen inte med egen kraft eller kunskap. Skinn på näsan-människor är sådana jag inte vill bråka med, för de kommer aldrig inse eller tro att de kan ha fel, deras mål är att vinna alla slag. Slag som inte ens är värda något. Mitt ex har en decimeter tjock läderlapp på snoken. Och jag vill tro att du kan gå genom livet snäll, generös, älskandes, utan att du försvinner och går under, blir bitter. Snälla 2017, bli det belönande året. Belöna oss känsliga, snälla.